Djupt inne i hjƤrtat av centrala Bosnien, mellan de dimhƶljda kullarna och de porlande kƤllorna runt byn DiviÄani, breder en plats ut sig som lokalbefolkningen talar om med lĆ„g rƶst: MraÄna Å”uma, den mƶrka skogen. HƤr tycks tiden stĆ„ stilla. TrƤden Ƥr ovanligt hƶga och tƤta, deras kronor sĆ„ sammanvƤvda att dagsljuset knappt sipprar ner till marken. Det rĆ„der en tystnad hƤr ā en sĆ„dan som fĆ„r hjƤrtat att slĆ„ lite snabbare, som om skogen lyssnar.
En plats av naturens skƶnhet ā och nĆ„got mer
MraÄna Å”uma Ƥr kƤnd fƶr sin vackra, men samtidigt kusliga atmosfƤr. Dimman rullar ofta in som ett mjukt tƤcke ƶver marken, sƤrskilt i gryningen. FĆ„gelsĆ„ng hƶrs sƤllan hƤr ā istƤllet Ƥr det vinden som viskar bland grenarna, och ljudet av knakande kvistar som fĆ„r en att kƤnna sig iakttagen. Enligt botanikexperter finns hƤr ovanligt gamla ekar och bokar, vissa ƶver 300 Ć„r gamla. Skogens unika mikroklimat har ocksĆ„ lett till att flera ovanliga mossor och svampar, som inte finns nĆ„gon annanstans i regionen, trivs just hƤr.
Men det Ƥr inte bara naturens mystik som drar mƤnniskor hit. Det Ƥr historierna. SƤgnerna. De gamla legenderna som gƄr frƄn generation till generation, ofta viskade vid eldstƤder eller berƤttade av Ƥldre med en allvarsam blick.
š® SƤgnen om de fƶrlorade rƶsterna
En av de mest kƤnda berƤttelserna handlar om āIzgubljeni Glasoviā ā de fƶrlorade rƶsterna. Enligt legenden fƶrsvann tre unga flickor i skogen en sommarnatt fƶr flera hundra Ć„r sedan. De hade gett sig in i skogen fƶr att plocka ƶrter infƶr en traditionell helande ceremoni. NƤr de inte kom tillbaka skickades sƶkgrupper ut, men inget spĆ„r hittades. Endast tre blomsterkransar lĆ„g prydligt placerade vid en gammal ek. Det sƤgs att deras rƶster fortfarande kan hƶras viska i vinden, sƤrskilt om man lyssnar noggrant under fullmĆ„ne. Vissa sƤger att flickorna blev en del av skogen ā att de nu skyddar platsen frĆ„n ondska, men att den som gĆ„r in med fel hjƤrta riskerar att aldrig hitta ut.
šŗ Varulven i DiviÄani
En annan sƤgen talar om en varulv som sƤgs ha vandrat genom MraÄna Å”uma i slutet av 1800-talet. Enligt berƤttelser frĆ„n Ƥldre i DiviÄani ska flera fĆ„r ha hittats rivna under en och samma natt, utan att nĆ„gon hƶrt nĆ„got. En herde svor att han sett en man med glƶdande ƶgon och pƤls kliva in i skogen ā och aldrig Ć„tervƤnda. Sedan dess har historier om āÄovjek-vukā (vargmannen) fortsatt att cirkulera. Ćven moderna vandrare har berƤttat om mƤrkliga fotspĆ„r som ser ut som bĆ„de mƤnniskofƶtter och tassar ā ibland sida vid sida, ibland vƤxlande mellan former.
āØ Den osynliga porten
MraÄna Å”uma sƤgs ocksĆ„ vara hem Ć„t en osynlig port till en annan vƤrld ā en ādimenzija izmeÄu svjetovaā, en dimension mellan vƤrldar. Flera berƤttelser vittnar om personer som har gĆ„tt vilse hƤr och Ć„tervƤnt timmar, ibland dagar senare ā utan att minnas hur de ƶverlevt. En kvinna frĆ„n en grannby berƤttade en gĆ„ng att hon āsĆ„g solen stĆ„ stillaā och att skogen āandadesā medan hon gick vilse. Hon hittade ut, men hennes klocka hade stannat. Hon pĆ„stod att hon varit borta i tre dagar, men hemma hade bara tre timmar passerat.
šæ En plats du mĆ„ste kƤnna ā inte bara se
MraÄna Å”uma Ƥr mer Ƥn en vanlig skog. Den Ƥr en plats som kƤnns ā i huden, i hjƤrtat, i sjƤlen. Det Ƥr som om sjƤlva marken bƤr pĆ„ minnen frĆ„n tusen Ć„r tillbaka. HƤr har bosniska kungar en gĆ„ng jagat, munkar frĆ„n nƤrliggande kloster har mediterat under trƤden, och vandrare har sƶkt bĆ„de frid och svar. Och kanske Ƥr det just det som gƶr MraÄna Å”uma sĆ„ speciell ā den rymmer bĆ„de rƤdsla och hopp, mƶrker och ljus.
SĆ„ nƤsta gĆ„ng du Ƥr i nƤrheten av DiviÄani, och skymningen nƤrmar sig ā vĆ„gar du dĆ„ ta steget in i den mƶrka skogen?
